Dullstroom

januari 22, 2017 | 15:45 | av Johan

Det tar tid att anpassa sig till höjden här i Sydafrika. Jag har inte känt mig lätt sedan jag kom hit direkt utan har fått kämpa för varje meter. Speciellt tung har tröskeln känts som jag har fått korta ner, ändrat form och anpassat i fart – trots justeringar så är den fortsatt jobbig. Nu när lägret är inne på sista veckan så börjar det ändå kännas mer och mer ok. Har tillryggalagt många bra pass och dom har gått i rätt riktning för varje vecka. Jag hoppas på rejäl höghöjds skjuts när jag kommer hem och att det ska bära mig fram under inomhussäsongen.

Långpass i ”skogen”

Karatesvingar, en cobra och några troutar senare känns lägret fulländat. Cobran som plötsligt reste sig till attackställning satte fart på ett distanspass vill jag lova. Har gjort egna efterforskningar och jag tror dock inte det var en Black Mamba utan en ”vanlig” hederlig cobra som skrämde livet ur mig. Hur som helst var den stor och fet nog att få mig att hoppa högt i sidledes med ett rejält vrål när jag upptäckte den. Var nog inte helt långt bort att den hade satt sig i benet. Trouten har man inte kunnat hålla sig undan heller. Känns som Dullstrooms stolthet och överallt hänger det trout/flugfiskebilder på väggarna runt om i stan. Har smält i mig ett par nu och en riktigt god fisk som rekommenderas. Vädret har varit perfekt med undantag för att det varit svårt att få kläder torra p.g.a den konstant höga luftfuktigheten som ibland också lägger sig över stan som ett täcke.

Vi har också hunnit med att besöka inte världens största vattenfall men ändock ett vattenfall av mindre karaktär i början av vår vistelse. Höjdaren på den utflykten var nog att andas luft på lägre höjd, vattenfallet ja det var helt enkelt ett vattenfall. Vi gjorde också en annan spännande utflykt på en vilodag och hamnade på en vägkrog 3 mil bort. Vi spenderade dock större delen av den utflykten i bilen alt. flytta stenar eller rätta till vägen så bilen tog sig fram, de ynka tre milen tog ca. 2h. På vägen hem testade vi ”omvägen” via motorvägen – hemma på 30min. Kvällarna har spenderats med ett avsnitt av den ”hippa” serien Skam som under dagen laddats ner frenetiskt på det lokala kaféet Seattle Coffie Co. samtidigt som en god kopp java intagits. I övrigt har vi nog rekat de flesta av stans matställen och även om menyerna är rätt lika varandra så är kvalitén på maten riktigt bra överlag.

Vattenfall?

Många var vi i början av lägret, över 70 pers från Sverige. Nu är vi nere i kanske ett tjugotal och det känns att man snart ska hem när folk droppar av. Jag ska för övrigt tävla nästan direkt väl hemma och det ska bli kul att se vad man kan göra på 3000m efter att ha andats tunn luft i 26 dagar på höghöjd. Norrköping Indoor Games står först på programmet och själv har jag inte tävlat på den distansen på säkert 5-6 år. Blir spännande, 8:26 hade jag senast jag försökte mig på den – hoppas på bättre nu. Inomhussäsongen i övrigt blir intensiv som vanligt och har minst 4 lopp planerade exklusive ISM.

Dessa killar hälsar att dom är nöjda med livet efter ett av intervallpassen på gräsbanan i Belfast.

Ses snart i kylan mot värmen,

Tiden går

november 30, 2016 | 09:58 | av Johan

Vad har hänt på sistone, jo tiden har rullat på i rask takt och hösten blev snabbt till midvinter här i Stockholm och nu har jag både gjort comeback på terräng-SM fyran och för första gången sprungit ett millopp på väg. För att börja i rätt ände så kan jag konstatera att träningen har gått överlag bra i höst och vinter so far. Inga stora bumpar i vägen utan ganska smärtfritt tagit mig igenom stora delar utav grundträningen, som ni vet är vägen krokig när man tränar hårt men just för tillfället är den på uppåtgående. Terrängen genomförde jag på ett hyfsat okej sätt, hade inte så många träningsveckor bakom mig då men tycker ändå att en stabil tolfte plats med inte alltför långt fram får ses som en liten framgång. Det kändes ovant och jag hade förmodligen något för mycket kraft i slutet av loppet. Så delmål nr. 1 avklarad under grunden.

Då kommer vi till delmål nr.2 under grunden: sub 31 min på milen. Och eftersom Cecilia skulle köra en halvmara i San Sebastian så blev det naturligt att jag ställde upp på deras 10 km lopp. Detta skulle dock visa sig vara svårare än tänkt. Till att börja med så tycker tydligen Lufthansas piloter att det är ok att strejka (trots att man har en av världens högsta pilotlöner) vilket såklart skulle ställa till det för oss. I sista sekund fick vi boka om flygresan via Barcelona med tidig flight morgonen därpå för att ta oss till Bilbao och San Sebastian. Något mosiga kom vi till slut fram och nu var det snarare en kamp mot klockan att hinna piggna till igen. För morgonen efter skulle vi upp 05:40 för tidig frukost och 08:45 så gick starten för mig och Alex.

2016_1125_165707_002

Förväntansfullt

Då allt INTE hade börjat gå enligt plan så fortsatte det med att jag 31 min MEN 30 s försent kom i mål i och för sig först men ändå tråkigt att missa sitt eget uppsatta mål. Jag skyller på ett halt väglag, kalla armar och ett sinne inte helt närvarande under loppet. Det är svårt att springa långt! Man måste vara aggressiv samt avslappnad på samma gång under en lång tid. Ha huvudet med sig så länge! Jag snurrade iväg i tankarna under stora delar av loppet och plötsligt tänkte jag på hamburgaren ikväll vilket sedermera skulle visa sig bli en pizza men ändå helt fel fokus om man vill springa fort!

album4006a

Upplopp, publiken tjoar ?

Spurten fanns iaf. där när det närmade sig mål och 10 km avklarade. Ett delmål med grundträningen var åtminstone avklarat och även om tiden blev sådär så känner jag mig någorlunda nöjd med att jag genomförde loppet.

album4008a

Mycket trevligt arrangemang och coolt med en ny BMW till pris. Eller åtminstone en stor plakett från BMW som senare fick pryda inredningen i lägenheten vi bodde i då platsbrist rådde i min resväska.

2016_1127_150155_003

Ja, turistande skulle hinnas med och San Sebastian visade sina riktigt fina sidor och trånga gränder i gamla stan. Även skönt att se att solen fortfarande existerar och att driva runt på stans pintxoshak (små pubar där man har en uppsjö av små rätter som man plockar direkt från baren)  var trevligt, typiskt baskiskt tydligen. Hatten som Uhrbom bär fick jag ingen men den symboliserar något i stil med ”mästare” i idrottsliga sammanhang och den brukar man kröna vinnaren med. Cecilia fick även hon en men tyckte tydligen att mössan räckte på prispallen och till Uhrboms stora förtret höll den på att ”gå förlorad” när det var dags för hemfärd. Nu ligger den här hemma iaf. och samlar damm.

2016_1127_150713_002

Mycket trevlig helg för övrigt dock med många tidiga morgnar hostande människor i överflöd så att jag skulle dra på mig en förkylning väl hemma var knappt oundvikligt. Lyckan ändå stor att det endast blev ett fåtal dagars förkylning och nu känns det redan ok igen så ingen större skada skedd Blev lite oförutsedd extra vila och det kan man behöva när man testar ultra distanser som 10 km ?.

Först jul sen Sydafrika och Dullstroom för en månads förhoppningsvis bra träning med ”gubbarna”.

Summering av 2016

september 23, 2016 | 16:56 | av Cecilia

Long time no see som man brukar säga, stämmer ganska bra in på mig i det här fallet. Mycket har hänt sedan sist, framförallt har jag sprungit mitt första stora mästerskap! Jag ska försöka mig på en liten summering utav en fantastisk löparsommar för mig!

När jag skrev sist visste jag inte om mitt lopp i Barcelona skulle räcka (även om prognosen för det såg väldigt bra ut) för en EM-plats men det kunde vi tillslut konstatera att det gjorde! Jag och min tränare Patrik hade sedan tidigare bestämt att om jag blir uttagen att springa EM-halvmaran, så ska jag ladda upp inför loppet på höghöjd i St Moritz i Schweiz eftersom jag gjorde ett liknande upplägg inför loppet i Barcelona. Då i Dullstrom, Sydafrika.

Jag åkte till St Moritz i början på juni med ett gott självförtroende, jag hade två veckor tidigare persat med nästan 1 minut på 10 000 m på Nordic Challenge. Från 35.04 (Finnkampen 2015) till 34.16! Jag sprang i stort sätt hela loppet solo och hade jag bara haft lite draghjälp andra halvan så tror jag att sub. 34 hade varit ett faktum. Nu blev det inte så men jag åkte ändå hem från Köpenhamn med en mycket bra känsla och framförallt stärkt självförtroende! Mina fina form från Barcelona i februari kvarstod.

nordic

Silver på Nordic Challenge och nytt pers!

Träningen i St Moritz, (som är den mest fantastiska plats jag någonsin besökt!) rullade på bra, men inte mer än så. Jag kunde köra alla planerade pass och jag följde planen till punkt och pricka. Volymmässigt sprang jag mer än någonsin. Problemet var bara känslan. Känslan var inte bra. Jag kände mig trött/tung och seg på dom flesta passen jag körde. Jag tänkte att det beror på höjden som alltid är lätt att skylla på när man befinner sig på just höghöjd. Jag tänkte tillbaka och jämförde med min känsla från Dullstrom i januari, DÄR som ALLTING kändes så lätt. Jag kunde springa långpass på 30 km utan minsta ansträngning, allt bara flöt på. Så kändes det INTE nu, varje pass var snarare en pina. För att inte tala om långpassen. Jag hade inte formen helt enkelt. Den var helt plötsligt som bortblåst?! Jag försökte ändå peppa mig själv och intala mig att formen kommer lagom till EM-starten. Jag kämpade på.

st-moritz-5
sm-moritz-1

Fantastisk natur!

st-moritz-4

Jag var i St Moritz i tre veckor innan jag åkte hem och landade några dagar innan avresan till Amsterdam. Veckan innan loppet försökte jag känna in den rätta känsla och mentalt förbereda mig på vad som komma skall. Problemet var bara att den rätt känslan inte infann sig. Jag kände mig inte alls lätt i varken benen eller kroppen. Kroppen svarade inte så som jag ville. Jag försökte naturligtvis vara positiv ändå, men någonstans kände jag att ”fan” formen är inte 100% som vi hade önskat. Och det visade tyvärr sig på loppet. Det loppet jag skulle prestera som bäst på. Jag kände tidigt när startskottet hade gått att jag inte hade ”dagen”. Efter 10 km som vi passerade på ungefär 35.44 kände jag att nu är jag TRÖTT. Jag kommer inte orka det här, efter 12 km löpt var katastrofen ett faktum. Resten av loppet blev en lååång och mycket slitsam plåga. Jag vet inte om jag någonsin blivit utsatt för ett lidande av detta slag. Fruktansvärt.

loppet

En mycket plågsam resa mot mål.

ma%cc%8al

Minns än idag hur jag kände mig här.

ma%cc%8al-2

Bästa supportrarna på plats, mina älskade syskon!

Jag var såklart väldigt besviken efteråt, jag tänkte på den uppladdningen jag hade gjort och att den inte gick hela vägen. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som gick fel, även om vi har våra aningar. Hur som helst är jag väldigt stolt över mig själv att jag faktiskt presterat så bra att jag faktiskt tog mig till ett EM. Det hade jag aldrig trott för några år sedan. Jag har alltid haft stora drömmar och höga mål, nu har jag bevisat för mig själv att ”trägen vinner”. Jag har aldrig gett upp, jag har kämpat i så mycket motgångar (med väldigt FÅ framgångar), gråtit efter merparten av dom tävlingar jag sprungit eftersom jag varit så besviken att JAG inte räcker till. För jag har alltid velat så mycket, fortsatt träna dag efter dag för att jag vill det här så mycket. Jag kan bli alldeles tårögd när jag tänker på det jag och Patrik faktiskt har gått igenom, att han alltid kämpat på med mig även fast det har gått dåligt, och jag har varit ledsen och besviken. Nu har vi kommit till en helt ny nivå. Senaste året tränade jag med sikte på att ta mig till ett EM. Helt galet fantastiskt! 🙂 Man ska aldrig aldrig aldrig ge upp!

em

EM-resan bjöd även på mer än bara tävling!

Eftersom EM gick i början på juli så var halva säsongen kvar när loppet väl var avverkat. Jag tog det lite lugnare några veckor och tränade på och njöt av den svenska sommaren. Mitt nästa lopp blev ironiskt nog 1500m på Karlstad GP (från halvmaraton till 1500m?!) och där blev det faktiskt ett nytt pers med 4.35! Med lite mer snabbhetsträning skulle jag nog kunna springa under 4.30 men man kan ju inte vara bra på allt 😉 Jag sprang sedan ett 3000 meters lopp i Huddinge som var OK. Tiden blev 9.38 så det fick vara godkänt. Veckan efter hade jag dock ett lite viktigare lopp, nämligen ett 5000 meters lopp på stadion där vi hade blivit utlovade perfekt draghjälp. Jag tog tillfället i akt och mitt nya pers skrevs till 16.23 (pers med 20 sekunder). Nöjd och glad var det dags att börja blicka fram emot SM i Sollentuna kommande helg.

Inför SM fanns bara ett alternativ, jag skulle ta min första SM-medalj! Vi hade bestämt att jag endast skulle fokusera på 10 000 m och skippa 5000 m då SM bara låg 1 vecka före Finnkampen. Långa lopp sliter på kroppen och jag kände att mitt pers-lopp på 5000 m veckan innan hade tagit lite väl mycket på krafterna vilket det ”bara” blev ett brons för mig på 10 000 m på SM. Jag är inte besviken över bronset, jag tog min första SM-medalj. Jag gjorde allt jag kunde den dagen. Jag siktade på guldet MEN jag kan inte vara besviken. Jag har tiden framför mig!

img_5530

Guld och bronsmedaljörerna!

Efter SM var det så dags för sista tävlingen för säsongen och även en av höjdpunkterna, FINNKAMPEN! Jag debuterade i Finnkampen förra året och det var bland det roligaste jag varit med om så jag blev så glad att jag blev uttagen i år igen. Den här gången blev det något överraskande 5000 m för mig. Jag var lite förvånad själv att det blev just den distansen men jag tyckte det var kul. Nu har jag sprungit både 10 000 och 5000 på Finnkampen.

finnkampen-2016-1

Finnkampstrio på 5000 m. (Foto: DN)

I skrivande stund har jag haft två veckors säsongsvila varav 1 veckas förkylning. Under min viloperiod har jag verkligen kunnat sätta mig ner och tänka tillbaka på hela det här FANTASTISKA året. 2016 har givit mig så mycket mer än vad jag någonsin kunnat drömma om. Pers på 1500,5000,10 000 och halvmarathon. Individuell SM-medalj, EM och Finnkamp. Jag tänker tillbaka på all träning jag har gjort, för det senaste året har jag tränat grymt hårt. Jag tänker på hur sur jag varit inombords när Patrik tvingat mig att springa en extra 2000-metersintervall i snöstorm när alla andra varit klara för dagen. Med facit i hand är jag så grymt stolt över mig själv, jag har inte fått någonting gratis. Jag har tränat mig till allt!

Nu har jag precis börjat komma i gång med träningen igen och flera stora mål ligger framför mig. Men dom tar vi i nästa inlägg 🙂 Jag kommer nu att bli mer aktiv här på bloggen och jag skulle bli så glad om ni hänger på min resa mot snabbare tider och stora tävlingar! Nu kör vi mot 2017!

Hittar glädjen

september 1, 2016 | 10:53 | av Johan

Säsongsfinalen med SM och Finnkamp har varit min starkaste gren det senaste åren men i år har jag varit helt kraftlös under träningen på senare tid. Det var som att någon stack hål på EM-bubblan efter loppet i Århus (sista chansen att kvala till EM) och sen kom jag aldrig tillbaka efter det. Allt blev tyngre och jag hamnade i en virvelvind på väg ner, tappade helt konceptet. Mot slutet ställde jag in tävlingar jag egentligen skulle köra och satsade istället på att försöka hitta tillbaka till känslan jag hade innan saker började gå fel. Formen blev mot slutet ändå något bättre men långt ifrån där jag borde vara för att kunna prestera på ett SM när konkurrensen är så stenhård. Nu blev det tyvärr ingen finnkamp och jag tar en kortare paus för att sedan satsa vidare mot TSM istället.

Japp det är alltså sant, efter hårda påtryckning och elaka gliringar ? är det alltså dags att väcka min slumrande terrängform till liv igen efter fem(!!!) års uppehåll. Och nu när jag deklarerat det här så kan jag inte hoppa av heller. Hoppas dock inte den björnen somnat för gott utan går att väcka till liv igen på de drygt åtta veckor som kvarstår fram till TSM för en hygglig prestation. Det blir alltså som ett delmål på vägen där jag vill utmana mina svagheter som förhoppningsvis ska generera styrka till när det verkligen behövs. Så för att nå en sammanfattning var det ett riktigt mellanmjölks år jag bjöd på, inga toppar ganska små dalar (undantag SM) men inget riktigt BANG! Jag nosar på mitt PB men jag vill ju mycket mer än så. Hade åtta veckors frånvaro p.g.a skada under tunga delen av grundträningen vilket kan vara en förklaring till att jag inte orkade hålla ut hela vägen men det är ju bara ren spekulation.

Så planering är det som kommer prägla närmaste veckorna. Inte min styrka därav en utmaning att få ihop det så det känns bra och lovande inför höstens träning. Jag tror tryggheten i satsningen är att ha en tydlig plan och mål, det har jag aldrig haft tidigare. Huvudet exploderar snart av intryck och idéer som legat latent medans jag försökt fokusera på sista tidens träning. Nu är det dags att få det på pränt och sätta det i full kraft. Har stor motivation t.o.m större än vanligt märkligt nog efter en sådan tveksam säsong. Någon sa nyligen till någon som gällde mig (känn dig träffad); ”ni måste hitta glädjen i löpningen, det är inte roligt att träna med er”. Den raden har satt sig och är nog mitt i prick vad det handlar om. Träning -> glädje -> framgång. Nu kör vi!

Ses där ute.

autograf-j

Belgien, Belgien och Belgien!

juli 22, 2016 | 16:50 | av Johan

De senaste tre veckosluten kan bara sammanfattas så. Tre helger, tre race alla tre i Belgien. Efter Århus blev det ett kortare uppehåll, jag sumpade Sollentuna vilket i efterhand visade sig vara rätt dumt då förmodligen tidernas bästa svenska 1500m lopp avgjordes där. Jag satsade på att komma med till EM och Århus var sista chansen jag var till slut 1.5s (nära pers) ifrån och då var det som att luften gick ur tillfälligt. Första tävlingen sen efter ett litet träningsuppehåll, även om det bara var 2v efter Århus kändes lite ringrostigt och efter blodsutgjutelse och bök hela vägen så tog krafterna slut sista 200m. Kortjirk var således första loppet som inte gick fortare än loppet innan under säsongen. Night of athletics tidigare KBC Nacht, solklart min favorittävling stod på tur. Hade dock en tung vecka med trötta ben och huvud efter helgen i Amsterdam och Kortjirk. Men lyckades precis känna mig skapligt fräsch för att återigen kunna prestera.

wp-1469271707796.jpg

Jag får stå innerst vid start, inte drömpositionen direkt men det går fint och jag kommer iväg bra men efter 120m ramlar förste-haren och håller på att dra med sig hela fältet. Lyckligtvis klarar sig övriga inkluderat mig själv skapligt efter ett längdhopp på några meter. Första varvet går ändå skapligt fort men farten bedarrar lite under andra så kontenta lite för långsam öppning. Tappar sedan lite fart och någon jobbig meter efter ytterligare strul med 550m kvar. Här gick nog loppet för sen orkade jag aldrig komma igen riktigt utan fick kämpa för att nästan ansluta men orkade aldrig riktigt ikapp och spurten sista 100m var inte toppklass. 3:42, hygglig tid för mig men knappast något jag vill stå kvar och stampa vid framöver.

received_10153682944252513

Är nu påväg till Belgien för tredje gång och nu står Ninove på dagordningen. Har hunnit med och vilat upp mig hemma i Gävle i veckan och nu känns det lite som det gjorde innan Århus; på gång och tredje gången gillt – precis som då. Ninove är för övrigt efter KBC min andra favorittävling i Belgien med grymma banor och en härlig inramning en perfekt plats för nya rekord 🙂

received_10153682943012513

Efter helgen styr vi, Cecilia och Jag kosan (röda faran) mot Karlstad för GPn där. Jag kör 800m och Cecilia 1500m. Underdistans för båda alltså men efter så många 1500m lopp för min del så blir det nice att skifta upp farten lite och se hur 800-formen ter sig. Så intensivt kan man lugnt säga att det varit och kommer att fortsätta vara några dagar till. Efter Karlstad åker vi på en kort ”semester” till landet utanför Katrineholm, kommer ta några veckor att träna på så jag får en bra avslutning och ny tändvätska inför SM som ligger rätt sent i år.

received_10153682943227513

Thats it my folks sommaren i korthet so far, tat lugnt och njut vidare av sommaren som ju precis bara passerat till hälften 😉