”Se upp det kommer en springande man!”

april 22, 2016 | 10:22 | av Johan

Ett barn från förskolan ”Lugnet” här ute i sjöstan upplyser övriga klasskamrater vad som händer när jag slinker förbi en hel klass häromdagen. Han sammanfattar min nuvarande status rätt bra, jag springer och det går framåt. Årets första riktiga banpass är dessutom avklarat, här brukar det skita sig med övergången från grundträning till banträning. Kroppen är sliten sedan en lång tids grundträning och så lägger man på ett nytt moment av mera explosiv träning på ett hårdare underlag och sen är det kört. Jag skippar förhoppningsvis sista delen av förra meningen och tar därför övergången med försiktighet. Min första tävling blir Stafett-SM, blir som en bra genomkörare för kommande tävlingar för i år gäller det att vara med från start. Önskar bryta trenden ”komma i form till finnkampen” och istället få en bra start och hålla hela vägen till finnkampen. Så egentligen är det bråttom att komma i form och banpassen borde rulla in på rad men erfaren som jag väl ändå kan räkna mig som (dock fortfarande dumdristig) så vet jag att det tar tid att bygga ett tempel från scratch, men man börjar iaf med botten och slutar på toppen ?

Därför tar jag vilodag idag. För att vila. För att vara redo.

Ses
autograf-j

Doping doping doping…

mars 2, 2016 | 16:21 | av Johan

Ja just det: doping. Det enda som kretsar i min hjärna just nu känns det som. Det kan verka oproffsigt för en aktiv idrottare att gå runt och ägna energi på, eller för den delen bli jävligt arg och less på men det är min idrott det handlar om och jag bryr mig. ”Bomben” om att Abeba var dopad kom knappast som något från en klar himmel utan snarare som en bekräftelse och precis som väntat. Det finns ingen ursäkt. Det är medveten doping. Meldonium är inget man får i sig utan sin egen vetskap (såvida man inte är sjukt korkad). Fuskare och bedragare är vad man är och om inte det vore nog så förstör man för hela friidrotten i stort och för dom rena idrottare som förlorar medalj och ära som i förlängningen också innebär färre sponsorer och intäkter. En gång fuskare alltid fuskare – nolltolerans. Den som menar att Meldonium skulle vara någon sorts mild doping bör läsa nedanstående och kan väl närmast jämföras med fördelarna t.ex. EPO ger som anses vara en av de värsta dopingförseelserna.

However, the anti-ischemic drug Mildronate demonstrates an increase in endurance performance of athletes, improved rehabilitation after exercise, protection against stress, and enhanced activations of central nervous system (CNS) functions.

Källa: http://www.ncbi.nlm.nih.gov/

Nog om detta, det finns viktigare saker framöver för mig att rikta min energi mot. Jag blev skadad i mitten av december, samma skit som flera gånger tidigare så aldrig ska den dumme lära sig! Tredje gången gillt: grundträning en längre period sen första banpasset = 10 v ont i ljumske och framlår. Lyssna på kroppen; vilket skituttryck! När min kropp säger kör så går jag rätt omgående sönder. När allt rullar på fint i en linjär uppåtgående kurva, när man känner sig starkare och bättre för varje pass och den där lättare känslan av hybris gör sig tillkänna DÅ är man som skörast och bör egentligen ta en lätt vecka. Istället fortsätter man i sin girighet och tränar på som om man vore en pansarvagn, vilket man ju såklart inte är och 10 långa veckor med pannbens pass på crosstrainern och i vattnet tar sin början. Det känns verkligen som att tiden stannar och att man ramlar långt ner i grotta för att sakta kravla sig upp, halkar ner några gånger innan man till slut ser ljuset igen. Som tur är infinner sig känslan av revansch rätt omgående och jag är nöjd med hur jag genomfört mina alternativa pass och vägen tillbaka känns långt kortare än den hade varit annars. Till råga på allt blev jag också förkyld lagom till när jag kunde börja löpa igen, så nu har jag väl bockat av all skit man kan råka ut för på ett tag!?

20160223_185946[1]

Världscupen i parallellslalom gästade oss i sjöstaden nyligen

Våren rycker allt närmare, även om bilden ovan inte ger sken av det. Känns riktigt gött! Blir en vår hemma i lugn och ro och bara jobba på utan hets och störande moment. Jag ligger trots mina skadeproblem bättre till inför sommaren än på många år och jag hoppas kunna göra nya bättre resultat än tidigare. Det finns ett EM i Amsterdam att se fram emot och som jag ser som mitt största mål till sommaren.

Hare gött,
autograf-j

Mitt livs hittills bästa lopp

februari 21, 2016 | 18:18 | av Cecilia

Så var vi där, jag har genomfört loppet jag tränat och satsat för hela hösten och vintern – Barcelona halvmarathon. Nedan följer en redogörelse för resan dit, under och efter loppet!

Sist jag skrev här på bloggen så var det bara några dagar innan jag satte mig på planet mot Sydafrika och ett fyra veckor långt träningsläger som var en del av uppladdningen inför Barcelona.

Lägret i Sydafrika gick precis enligt plan. Jag kunde genomföra alla planerade pass utan störningar som skador eller sjukdomar. Mil efter mil avverkades och jag kände mig väldigt stark hela tiden trots att vi befann oss på 2000 m.ö.h. Jag började ana att loppet i Barcelona kunde bli hur bra som helst bara jag håller ihop nu.

SA

Hemma igen i Sverige, 3 veckor innan loppet kände jag mig i bättre form än någonsin, pass efter pass betades av och jag började ställa höga förväntningar på mig själv. Jag ville så gärna springa på 1:15. Men någonstans frågade jag mig om det överhuvudtaget är rimligt att jag kan sätta ett så högt mål? För att hålla 1:15 fart måste man öppna första 10 km på 35:30 och det är bara 30 s över mitt 10 000 m-pers på bana. Dvs jag skulle behöva höja mig rejält om jag skulle klara den önskade tiden – men någonstans visste jag att det kunde gå!

Helgen innan Barcelona var det tänkt att jag skulle springa ett terränglopp i Turkiet tillsammans med klubben. Det var inte vilket lopp om helst utan Europacupen i terräng för klubblag så motståndet var riktigt bra. Jag var lite tveksam innan då jag tyckte det var lite för stor risk att åka dit helgen innan Barcelona med tanke på sjukdomsrisken samt den långa resan dit. Loppet gick nämligen i en by uppe bland dom turkiska bergen så resan dit bestod av både mellanlandningar och långa bussresor. Jag bestämde mig ändå för att åka med så det kunde vara bra att få ett hårt lopp helgen innan mitt stora mål. Loppet var 6 km och man sprang 4 varv på en minst sagt förjävlig bana. Med förjävlig menar jag underlaget. Banan bestod av 1 dm SNÖ och resten lera. Man fick inget fäste överhuvudtaget utan halkade åt alla möjliga håll. För mitt löpsteg passar absolut inte såna typer av underlag utan jag hävdar mig bäst på hårt och fast underlag så när jag såg banan dagen innan sjönk modet en aning. På själva tävlingsdagen var det -2 grader och svinkallt. Som tur var tittade solen fram annars hade vi frusit ihjäl. Loppet då, det gick faktiskt hör och häpna bra trots allt, jag kom på 15:e plats av 30 startande och jag var bara 10 s efter en tjej som gjort 1:08 på halvmaran samt sprang jämt med en tjej som gjort 15:30 på 5000m. Jag var nöjd men hade svårt att relatera till  hur bra det faktiskt var. Så här i efterhand har jag fått höra av min tränare Patrik att loppet i Turkiet kanske till och med var lite vassare än mitt Barcelona lopp som kommer nedan och det loppet var ju mitt ”livs hittills bästa lopp” enligt mig själv, det finns mer att ge med andra ord.

Tur

 

Tur 2

Barcelona då, sista veckan innan loppet var bara en enda lång väntan. Veckan sniglade sig fram och jag nojjade för förkylningar och annat som skulle kunna stoppa min start. Så blev det fredag och vi åkte äntligen iväg. Lördagen bestod mest av att slappa, ta det lugnt, hämta nr-lapp, strosa runt lite lätt, jogga lite, äta och njuta. Jag kände mig redo även om jag tyckte att benen på joggen inte kändes sådär superlätta som jag hade velat. Vaderna kändes oroväckande tunga men det försökte jag tänka bort….! Med mig hade jag ”min” farthållare tillika klubbkamrat Fredrik Uhrbom som skulle hålla farten åt oss tjejer. Honom litar jag på till hundra procent så jag visste att han skulle hitta rätt fart och att det bara skulle bara vara att lägga sig i rygg och slappna av bakom honom så skulle det gå bra.

Ba 1

Starten skulle gå redan 08:45 på söndagsmorgon och det var någon som oroade mig lite, jag är oftast väldigt ”segstartad” men nu var det bara att gilla läget. Klockan ringde redan 05:30 och jag gick upp och åt lite lätt frukost på rummet som jag hade köp dagen innan (hotellfrukosten var inte öppen så tidigt). Jag fick i mig två vita mackor med sylt och lite yoghurt. Jag kände mig trött och när jag tittade ut i mörkret så såg jag att det blåste lite. Fan. Slumrade till lite efter frukosten och började sedan göra mig i ordning. Vi hade sån lyx att vi bodde ca 200 meter från start och mål så jag värmde upp från hotellet för att sedan springa upp på rummet och byta skor och gå på toa. LYX! Uppvärmningen kändes rätt seg, lite tunga ben och allmänt seg men jag tänkte att nu ska jag inte lägga någon vikt på det utan bara fokusera på loppet. Det kommer gå bra! Mötte mina föräldrar men kunde knappt prata för jag var så nervös…

Starten gick och jag fokuserade på att hitta Uhrboms rygg. Som vanligt i starten så var det trångt och mycket folk men efter 400 meter var jag i Uhrboms rygg. Första km var lite snabb och gick på 3,25 km men sen hittade vi rätt fart fort. Första 5 km passerade vi på 17:37 och jag kände mig pigg. Efter 7-8 km fick jag dock en liten svacka och insåg att det var sjukt långt kvar och jag började känna mig lite”berörd”. Tänk om det inte håller? Jag skakade av mig tankarna och vi passerade 10 km på 35.16 bara 10 s snabbare än mitt 10 k pers på bana från Finnkampen. Men det kändes bra, jag kände att det här går riktigt bra. Vid 12-13 km fick jag återigen en svacka för nu började det bli jobbigt. Jag låg perfekt bakom Uhrbom och vi hade ett gäng på 5 personer till som hängde på. Perfekt med andra ord. Vid 15 km stod Johan och jag fick lite dricka, jag kände mig fortfarande ganska pigg och vi låg enligt planen för 1:15.00. Den riktiga tröttheten kom dock vid 17 km, nu började det bli riktigt jobbigt. Jag började stånka och stöna och Uhrbom märkte att jag började bli trött. Han peppade mig och sa att jag måste hålla farten nu, kämpa!!! Jag kämpade på men det blåste förjävligt på vissa ställen och jag var riktigt sliten nu. Vid 20 km såg jag på klockan att det skulle blir svårt att klara 1:15.00 men jag visste att det inte skulle vara långt ifrån. Vi kom in på upploppet, det var 400 meter rakt fram. Uhrbom skrek att vi hade 1m & 45s på oss att klara 1:15.00 Jag såg klockan ticka över 1:15 och jag kom in på 1:15.17!!

Ba 2

Jag la mig ner i målfållan, lättad och glad. Jag klarade inte 1:15.00 som hade direktkvalificerat mig till EM i sommar men jag var nära. Så nära. Aldrig någonsin har jag sprungit såhär bra, jag har höjt mig till en nivå som jag inte trodde var möjligt. Jag är spänd på vad sommaren har att ge mig och jag vet att jag kommer springa fort. Jag har ställt mig i fören på båten till Amsterdam – en kanal närmare – där tänker jag stå kvar!

Dagens status är: förkyld!! Precis som direkt efter mitt näst bästa lopp – Finnkampen.

GOD JUL

december 22, 2015 | 14:10 | av Cecilia

Jag tänkte att det var dags för en uppdatering om läget såhär i juletider. Hösten har gått så sjukt fort men ändå har den känts lång på något sätt. Att kombinera träning och jobb är JOBBigt och det krävs mycket planering och struktur för att få ihop vardagen. Det man inte räknar med på samma sätt är tröttheten som kommer på köpet, varje fredag har jag stupat i säng efter ännu en arbets/jobbvecka. Svårt att förklara tröttheten för någon som inte provat själv, kollegorna på jobbet ”skyller” på för mycket fritid medan jag själv knappat har någon. Haha. Men jag skulle ju inte göra det här om jag inte älskade det så för mig är trötthet bland dom bästa känslorna man kan uppleva 🙂

Till träningen då, såhär långt har jag haft en grym höst (!) *peppar peppar*. Efter säsongsvilan efter Finnkampen så har träningen rullat på bra och jag känner mig i väldigt gott slag. Jag har sprungit mellan 13-15 mil/vecka och både på långpass och kvalitépassen har volymen ökat. Jag har bland annat sprungit två långpass på 30km. Vidare så har jag även börjat köra skivstångsstyrka 1 gång i veckan ute på Bosön med Bubben. Styrkan har varit väldigt givande för mig då jag är USEL på övningar som frivändningar, knäböj etc etc. Bubben har sagt att han tror att jag är den i gruppen som har störst potential att förbättra mina resultat markant med hjälp av styrkan då jag varit alldeles för svag innan. SÅ jag har väldigt höga förhoppningar på att det här kommer ge mycket goda löparresultat! Ska bli mycket spännande!

30k

30 km senare…!

Fokus ligger just nu på Barcelona halvmarathon som går den 14 februari, dvs om ca 2 månader. Jag är både nervös och förväntansfull inför det loppet, med den träning jag har bakom mig så vet jag att jag kommer springa bra, frågan är bara om jag kommer springa SÅ bra som jag vill och som kan ge biljetter till större tävlingar längre fram 🙂 Jag hoppas och fortsätter träna…! OCH den träningen kommer att bedrivas på betydligt varmare breddgrader än vad jag befinner mig på nu, om 5 dagar är det nämligen dags att sätta sig på ett plan till Dullstroom i Sydafrika. Jag kommer vara i Sydafrika 1 månad och det ska bli så underbart att bara få koncentrera sig på träningen och vad man ska äta till middag typ ?. I stort sett hela den kvinnliga sverigeeliten kommer att befinna sig där så det kommer blir bra sparring, känns väldigt kul. Dullstroom ligger på 2100 meters höjd så första veckan kommer mest handla om att acklimatisera sig för att sedan köra på lite mer vecka 2.

Jag kommer åter till Sverige den 25 januari vilket är ca 3 veckor innan Barcelona och utifrån tidigare erfarenhet så har jag fått väldigt bra effekt från höghöjd tre veckor senare så det känns mycket bra mentalt. Innan Barcelona blir det dock ett terränglopp i Turkiet med klubben (Europacupen för klubblag) men mer om det längre fram…

Nu blir det till att fira lite jul först, längtar!

Bullbak

God jul på er alla därute!

/Cecilia

Pre-Camp: Portugal

december 4, 2015 | 11:13 | av Johan

Två intensiva veckor i Portugal är nu lagt till handlingarna. Jag, Vidar Johansson, Kalle Berglund, Johan Rogestedt och Andreas Almgren tog ett välbehövligt avbrott från hösten och kylan i Sverige och drog till klassiska Monte Gordo i Portugal för ett hårt men ändå kontrollerat läger. Det var med skräckblandad förtjusning jag återvände till ”Groda” för att för tredje gången gillt försöka genomföra ett bra läger utan att bli skadad på platsen – det blev lyckat.

DCIM100GOPROGOPR0238.

Löpselfie

Första veckan var Springtime på plats (även våran researrangör) med seniorer som var nyfikna på hur vi tränade och hur vi kunde samsas om ett gemensamt upplägg under två veckor, det anordnades en frågestund där vi fick bena ut diverse frågor men även lova att springa riktigt fort i sommar. Så med nya ”fans” så är det helt enkelt bara att leverera kommande säsong.

Förutom att hålla hov så var hetsen total, mathetsen vanns förmodligen av Roggan som t.ex. sänkte 56 bitar sushi på japanen. Japanen är en all-you-can eat restaurang där man får beställa eftersom man äter, när personalen började undvika vårat bord efter Johans fjärde ”combinado” (en normalstor sushitallrik med 14 bitar) så förstår ni nivån på hetsen. Hård kamp dock i kortspelshetsen mellan Andreas och Kalle. Medans Kalle mest muttrar efter en dålig omgång så uttrycker sig Andreas mera verbalt. Efter att i upprepade försök ”ta ner månen” i spelet Hjärter eller efter att ha haft en övertygande stor ledning fått spader dam tre ggr i följd så fann han ingen annan utväg än att dela med sig av sin bedrövning. Underhållande för oss andra såklart, och troligen en solklar vinst i korthets 🙂

Det blev också en utflykt till Sevilla. Först var ingen hungrig, någon minut senare var alla hungriga och lägg därtill oense om dagens matutbud. Paella eller tapas? Efter lång rätt surmulen vandring genom centrala Sevilla, dessutom med kris efter toalett så hittade vi till slut rätt! Amerikansk burgare, traditionell och lokal mat från Spanien. Dock blev det ett väldigt lyckat val och stämningen ökade till nya toppnivåer efter restaurangbesöket.

20151122_140346_HDR

Vi tar del av det spanska kulturutbudet

Sammanfattningsvis ett mycket lyckat läger. Kändes en aning Pre-Sydafrika och helt grymt att få två veckor från höstmörkret hemma med solsken och 20 grader plus. Träningsformen har förbättrats så in i en ny period hemma sen åker vi till Sydafrika 27 Dec och är kvar nästan hela Januari. Over and out.

autograf-j