Doping doping doping…

mars 2, 2016 | 16:21 | av Johan

Ja just det: doping. Det enda som kretsar i min hjärna just nu känns det som. Det kan verka oproffsigt för en aktiv idrottare att gå runt och ägna energi på, eller för den delen bli jävligt arg och less på men det är min idrott det handlar om och jag bryr mig. ”Bomben” om att Abeba var dopad kom knappast som något från en klar himmel utan snarare som en bekräftelse och precis som väntat. Det finns ingen ursäkt. Det är medveten doping. Meldonium är inget man får i sig utan sin egen vetskap (såvida man inte är sjukt korkad). Fuskare och bedragare är vad man är och om inte det vore nog så förstör man för hela friidrotten i stort och för dom rena idrottare som förlorar medalj och ära som i förlängningen också innebär färre sponsorer och intäkter. En gång fuskare alltid fuskare – nolltolerans. Den som menar att Meldonium skulle vara någon sorts mild doping bör läsa nedanstående och kan väl närmast jämföras med fördelarna t.ex. EPO ger som anses vara en av de värsta dopingförseelserna.

However, the anti-ischemic drug Mildronate demonstrates an increase in endurance performance of athletes, improved rehabilitation after exercise, protection against stress, and enhanced activations of central nervous system (CNS) functions.

Källa: http://www.ncbi.nlm.nih.gov/

Nog om detta, det finns viktigare saker framöver för mig att rikta min energi mot. Jag blev skadad i mitten av december, samma skit som flera gånger tidigare så aldrig ska den dumme lära sig! Tredje gången gillt: grundträning en längre period sen första banpasset = 10 v ont i ljumske och framlår. Lyssna på kroppen; vilket skituttryck! När min kropp säger kör så går jag rätt omgående sönder. När allt rullar på fint i en linjär uppåtgående kurva, när man känner sig starkare och bättre för varje pass och den där lättare känslan av hybris gör sig tillkänna DÅ är man som skörast och bör egentligen ta en lätt vecka. Istället fortsätter man i sin girighet och tränar på som om man vore en pansarvagn, vilket man ju såklart inte är och 10 långa veckor med pannbens pass på crosstrainern och i vattnet tar sin början. Det känns verkligen som att tiden stannar och att man ramlar långt ner i grotta för att sakta kravla sig upp, halkar ner några gånger innan man till slut ser ljuset igen. Som tur är infinner sig känslan av revansch rätt omgående och jag är nöjd med hur jag genomfört mina alternativa pass och vägen tillbaka känns långt kortare än den hade varit annars. Till råga på allt blev jag också förkyld lagom till när jag kunde börja löpa igen, så nu har jag väl bockat av all skit man kan råka ut för på ett tag!?

20160223_185946[1]

Världscupen i parallellslalom gästade oss i sjöstaden nyligen

Våren rycker allt närmare, även om bilden ovan inte ger sken av det. Känns riktigt gött! Blir en vår hemma i lugn och ro och bara jobba på utan hets och störande moment. Jag ligger trots mina skadeproblem bättre till inför sommaren än på många år och jag hoppas kunna göra nya bättre resultat än tidigare. Det finns ett EM i Amsterdam att se fram emot och som jag ser som mitt största mål till sommaren.

Hare gött,
autograf-j

Kommentera