Finnkampen 2015!

september 16, 2015 | 13:22 | av Cecilia

Så var min Finnkamps och landslagsdebut gjord – check! Jag kan fortfarande inte förstå att jag faktiskt varit med och att jag lyckades prestera så bra som jag gjorde. Låt oss ta det från början…

Min start på 10 000m var lagd till tävlingsdag 2, d.v.s. på söndagen. Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om det är skönast att tävla dag 1 eller dag 2. Fördelen med att loppet går dag 1 är såklart att man är färdig sen, det finns tid att njuta och slappna av och enbart heja på sina kompisar resten av helgen. Fördelen med dag 2 är att man blir så sjukt taggad efter att sett alla andra prestera så bra dagen innan. Stämningen på stadion på lördagen var m a g i s k och jag höll på att längta ihjäl mig tills att det var min tur att få komma ut på banan! I det här fallet tror jag det var enbart positivt för mig att jag sprang på söndagen.

Innan starten på tävlingsdagen var jag inte alls speciellt nervös, jag var bara så G L A D! Jag har längtat efter det här loppet i flera år och nu hade jag äntligen lyckats ta mig hit. Kroppen kändes bra, den enda negativa var att jag fick näsblod på morgonen vilket gjorde mig väldigt nervös. Tankarna börjar sväva iväg och jag började fundera vad jag skulle göra om jag skulle få det igen mitt under loppet. Ropa till Johan och det svenska ledarna att jag behöver papper? Haha jag vet inte. Som tur var blev det inte så.

På pappret visste vi att en finska var riktigt vass och att hon troligtvis skulle sticka iväg från start. Vi siktade därför in oss på att försöka slå dom andra två. Vår taktik var att växeldra i en ganska hög och jämn fart för att försöka bli av med finskorna. Så när starten gick hamnade Louise i tät och vår växeldragning började…

Bilden tagen med Canon EF 70-200 mm f/2.8 L IS II

Foto: Peter Holgersson AB

Jag hade en väldigt bra känsla och varven flöt på ett efter ett. Louise drog två varv, sedan tog jag över två varv för att sedan byta av till Therese som drog två och så höll vi på. Efter ca halva loppet när jag ligger i tät ser jag på storbildsskärmen att en av finskorna börjar få problem att hänga med och även tendenser på att Louise och Therese hade det jobbigt. Jag började genast tänka att:

Herregud håller jag på att spräcka fältet, jag som har det sämsta personliga rekordet i loppet och därmed är rankad som nr 6, vad händer?!

Jag tror det bidrog till lite hybris och jag skruvar upp farten ännu mer och nu är jag själv där framme bakom den överlägsna finskan som är lååångt före.

Bilden tagen med Canon EF 50 mm f/1.2 L

Foto: Peter Holgersson AB

Jag springer på några varv själv men snart har jag en finländska i ryggen som lyckats jobba sig i kapp. Vid det här laget börjar jag bli riktigt sliten. Jag tänker på att jag fortfarande ligger tvåa i loppet och att om jag bara hänger i nu så kommer det här blir riktigt bra. Publiken hejar som galningar på långsidorna, jag fick rysningar under loppet eftersom det var sånt liv, helt magisk känsla. Vid 1500 starten stod min största hejaklack bestånde av Johan, Lisa, Hanna, Helene och Tobias samt dom svenska ledarna och lagkapten Anna Wessman som var GRYMMA supporters,  jag längtade dit varje varv eftersom jag fick en sån kick av deras hejarop och skrik. Med ca 6 varv kvar går finskan om mig och jag tänker att nu måste jag bita ihop. Jag ligger nu 3:a i loppet och fortfarande bästa svenska. Nu är jag riktigt riktigt sliten, varje varv är en plåga och jag försöker bara fokusera på att hänga med. Ut på dom sista 3 varven måste jag dessvärre släppa iväg finskan och jag börjar nu fundera på min överlevnad. Mjölksyran sprutar i HELA kroppen, armarna, benen och jag börjar tänka att nu rasar jag igenom hela fältet. Jag är helt S.L.U.T. Så fruktansvärt trött. Jag ser på storbildsskärmen att Therese börjar närma sig bakifrån allt snabbare och jag har ingen aning om hur jag ska orka ta mig i mål. Helt plötsligt är det bara 1 varv kvar och från ingenstans får jag krafter från ovan (Kent undrade om jag någonsin gjort en så snabb sista 200m) och jag lyckas till och med öka farten och spurta i mål om 3:a! Nytt personligt rekord, bästa svenska och 3:a i loppet. Så glad och så lyckligt! Vem hade trott att jag skulle räcka så långt? Jag själv och min bästa bästa Johan!

Finnkampen 6

Så här i efterhand är så jag grymt nöjd och stolt över mig själv. Att jag faktiskt visade att jag var värd min plats i truppen och presterade som bäst när det väl gäller. Jag vill tacka min tränare Patrik Tjärdal som alltid vet bäst, utan honom hade jag inte varit där jag är idag.

Nu blir det vila i 2 veckor och försöka kurera min förkylning som jag tajmat och bra fick DAGEN EFTER loppet. Ibland är kroppen helt otrolig, den vet att något är på gång och när det är klart så släpper spänningarna och bacillerna kommer. Inte en dag för tidigt.

/Cecilia

Kommentera

  • Cissan

    Jag får rysningar av att läsa 🙂
    Kram/ Cissan