Mitt livs hittills bästa lopp

februari 21, 2016 | 18:18 | av Cecilia

Så var vi där, jag har genomfört loppet jag tränat och satsat för hela hösten och vintern – Barcelona halvmarathon. Nedan följer en redogörelse för resan dit, under och efter loppet!

Sist jag skrev här på bloggen så var det bara några dagar innan jag satte mig på planet mot Sydafrika och ett fyra veckor långt träningsläger som var en del av uppladdningen inför Barcelona.

Lägret i Sydafrika gick precis enligt plan. Jag kunde genomföra alla planerade pass utan störningar som skador eller sjukdomar. Mil efter mil avverkades och jag kände mig väldigt stark hela tiden trots att vi befann oss på 2000 m.ö.h. Jag började ana att loppet i Barcelona kunde bli hur bra som helst bara jag håller ihop nu.

SA

Hemma igen i Sverige, 3 veckor innan loppet kände jag mig i bättre form än någonsin, pass efter pass betades av och jag började ställa höga förväntningar på mig själv. Jag ville så gärna springa på 1:15. Men någonstans frågade jag mig om det överhuvudtaget är rimligt att jag kan sätta ett så högt mål? För att hålla 1:15 fart måste man öppna första 10 km på 35:30 och det är bara 30 s över mitt 10 000 m-pers på bana. Dvs jag skulle behöva höja mig rejält om jag skulle klara den önskade tiden – men någonstans visste jag att det kunde gå!

Helgen innan Barcelona var det tänkt att jag skulle springa ett terränglopp i Turkiet tillsammans med klubben. Det var inte vilket lopp om helst utan Europacupen i terräng för klubblag så motståndet var riktigt bra. Jag var lite tveksam innan då jag tyckte det var lite för stor risk att åka dit helgen innan Barcelona med tanke på sjukdomsrisken samt den långa resan dit. Loppet gick nämligen i en by uppe bland dom turkiska bergen så resan dit bestod av både mellanlandningar och långa bussresor. Jag bestämde mig ändå för att åka med så det kunde vara bra att få ett hårt lopp helgen innan mitt stora mål. Loppet var 6 km och man sprang 4 varv på en minst sagt förjävlig bana. Med förjävlig menar jag underlaget. Banan bestod av 1 dm SNÖ och resten lera. Man fick inget fäste överhuvudtaget utan halkade åt alla möjliga håll. För mitt löpsteg passar absolut inte såna typer av underlag utan jag hävdar mig bäst på hårt och fast underlag så när jag såg banan dagen innan sjönk modet en aning. På själva tävlingsdagen var det -2 grader och svinkallt. Som tur var tittade solen fram annars hade vi frusit ihjäl. Loppet då, det gick faktiskt hör och häpna bra trots allt, jag kom på 15:e plats av 30 startande och jag var bara 10 s efter en tjej som gjort 1:08 på halvmaran samt sprang jämt med en tjej som gjort 15:30 på 5000m. Jag var nöjd men hade svårt att relatera till  hur bra det faktiskt var. Så här i efterhand har jag fått höra av min tränare Patrik att loppet i Turkiet kanske till och med var lite vassare än mitt Barcelona lopp som kommer nedan och det loppet var ju mitt ”livs hittills bästa lopp” enligt mig själv, det finns mer att ge med andra ord.

Tur

 

Tur 2

Barcelona då, sista veckan innan loppet var bara en enda lång väntan. Veckan sniglade sig fram och jag nojjade för förkylningar och annat som skulle kunna stoppa min start. Så blev det fredag och vi åkte äntligen iväg. Lördagen bestod mest av att slappa, ta det lugnt, hämta nr-lapp, strosa runt lite lätt, jogga lite, äta och njuta. Jag kände mig redo även om jag tyckte att benen på joggen inte kändes sådär superlätta som jag hade velat. Vaderna kändes oroväckande tunga men det försökte jag tänka bort….! Med mig hade jag ”min” farthållare tillika klubbkamrat Fredrik Uhrbom som skulle hålla farten åt oss tjejer. Honom litar jag på till hundra procent så jag visste att han skulle hitta rätt fart och att det bara skulle bara vara att lägga sig i rygg och slappna av bakom honom så skulle det gå bra.

Ba 1

Starten skulle gå redan 08:45 på söndagsmorgon och det var någon som oroade mig lite, jag är oftast väldigt ”segstartad” men nu var det bara att gilla läget. Klockan ringde redan 05:30 och jag gick upp och åt lite lätt frukost på rummet som jag hade köp dagen innan (hotellfrukosten var inte öppen så tidigt). Jag fick i mig två vita mackor med sylt och lite yoghurt. Jag kände mig trött och när jag tittade ut i mörkret så såg jag att det blåste lite. Fan. Slumrade till lite efter frukosten och började sedan göra mig i ordning. Vi hade sån lyx att vi bodde ca 200 meter från start och mål så jag värmde upp från hotellet för att sedan springa upp på rummet och byta skor och gå på toa. LYX! Uppvärmningen kändes rätt seg, lite tunga ben och allmänt seg men jag tänkte att nu ska jag inte lägga någon vikt på det utan bara fokusera på loppet. Det kommer gå bra! Mötte mina föräldrar men kunde knappt prata för jag var så nervös…

Starten gick och jag fokuserade på att hitta Uhrboms rygg. Som vanligt i starten så var det trångt och mycket folk men efter 400 meter var jag i Uhrboms rygg. Första km var lite snabb och gick på 3,25 km men sen hittade vi rätt fart fort. Första 5 km passerade vi på 17:37 och jag kände mig pigg. Efter 7-8 km fick jag dock en liten svacka och insåg att det var sjukt långt kvar och jag började känna mig lite”berörd”. Tänk om det inte håller? Jag skakade av mig tankarna och vi passerade 10 km på 35.16 bara 10 s snabbare än mitt 10 k pers på bana från Finnkampen. Men det kändes bra, jag kände att det här går riktigt bra. Vid 12-13 km fick jag återigen en svacka för nu började det bli jobbigt. Jag låg perfekt bakom Uhrbom och vi hade ett gäng på 5 personer till som hängde på. Perfekt med andra ord. Vid 15 km stod Johan och jag fick lite dricka, jag kände mig fortfarande ganska pigg och vi låg enligt planen för 1:15.00. Den riktiga tröttheten kom dock vid 17 km, nu började det bli riktigt jobbigt. Jag började stånka och stöna och Uhrbom märkte att jag började bli trött. Han peppade mig och sa att jag måste hålla farten nu, kämpa!!! Jag kämpade på men det blåste förjävligt på vissa ställen och jag var riktigt sliten nu. Vid 20 km såg jag på klockan att det skulle blir svårt att klara 1:15.00 men jag visste att det inte skulle vara långt ifrån. Vi kom in på upploppet, det var 400 meter rakt fram. Uhrbom skrek att vi hade 1m & 45s på oss att klara 1:15.00 Jag såg klockan ticka över 1:15 och jag kom in på 1:15.17!!

Ba 2

Jag la mig ner i målfållan, lättad och glad. Jag klarade inte 1:15.00 som hade direktkvalificerat mig till EM i sommar men jag var nära. Så nära. Aldrig någonsin har jag sprungit såhär bra, jag har höjt mig till en nivå som jag inte trodde var möjligt. Jag är spänd på vad sommaren har att ge mig och jag vet att jag kommer springa fort. Jag har ställt mig i fören på båten till Amsterdam – en kanal närmare – där tänker jag stå kvar!

Dagens status är: förkyld!! Precis som direkt efter mitt näst bästa lopp – Finnkampen.

Kommentera