Summering av 2016

september 23, 2016 | 16:56 | av Cecilia

Long time no see som man brukar säga, stämmer ganska bra in på mig i det här fallet. Mycket har hänt sedan sist, framförallt har jag sprungit mitt första stora mästerskap! Jag ska försöka mig på en liten summering utav en fantastisk löparsommar för mig!

När jag skrev sist visste jag inte om mitt lopp i Barcelona skulle räcka (även om prognosen för det såg väldigt bra ut) för en EM-plats men det kunde vi tillslut konstatera att det gjorde! Jag och min tränare Patrik hade sedan tidigare bestämt att om jag blir uttagen att springa EM-halvmaran, så ska jag ladda upp inför loppet på höghöjd i St Moritz i Schweiz eftersom jag gjorde ett liknande upplägg inför loppet i Barcelona. Då i Dullstrom, Sydafrika.

Jag åkte till St Moritz i början på juni med ett gott självförtroende, jag hade två veckor tidigare persat med nästan 1 minut på 10 000 m på Nordic Challenge. Från 35.04 (Finnkampen 2015) till 34.16! Jag sprang i stort sätt hela loppet solo och hade jag bara haft lite draghjälp andra halvan så tror jag att sub. 34 hade varit ett faktum. Nu blev det inte så men jag åkte ändå hem från Köpenhamn med en mycket bra känsla och framförallt stärkt självförtroende! Mina fina form från Barcelona i februari kvarstod.

nordic

Silver på Nordic Challenge och nytt pers!

Träningen i St Moritz, (som är den mest fantastiska plats jag någonsin besökt!) rullade på bra, men inte mer än så. Jag kunde köra alla planerade pass och jag följde planen till punkt och pricka. Volymmässigt sprang jag mer än någonsin. Problemet var bara känslan. Känslan var inte bra. Jag kände mig trött/tung och seg på dom flesta passen jag körde. Jag tänkte att det beror på höjden som alltid är lätt att skylla på när man befinner sig på just höghöjd. Jag tänkte tillbaka och jämförde med min känsla från Dullstrom i januari, DÄR som ALLTING kändes så lätt. Jag kunde springa långpass på 30 km utan minsta ansträngning, allt bara flöt på. Så kändes det INTE nu, varje pass var snarare en pina. För att inte tala om långpassen. Jag hade inte formen helt enkelt. Den var helt plötsligt som bortblåst?! Jag försökte ändå peppa mig själv och intala mig att formen kommer lagom till EM-starten. Jag kämpade på.

st-moritz-5
sm-moritz-1

Fantastisk natur!

st-moritz-4

Jag var i St Moritz i tre veckor innan jag åkte hem och landade några dagar innan avresan till Amsterdam. Veckan innan loppet försökte jag känna in den rätta känsla och mentalt förbereda mig på vad som komma skall. Problemet var bara att den rätt känslan inte infann sig. Jag kände mig inte alls lätt i varken benen eller kroppen. Kroppen svarade inte så som jag ville. Jag försökte naturligtvis vara positiv ändå, men någonstans kände jag att ”fan” formen är inte 100% som vi hade önskat. Och det visade tyvärr sig på loppet. Det loppet jag skulle prestera som bäst på. Jag kände tidigt när startskottet hade gått att jag inte hade ”dagen”. Efter 10 km som vi passerade på ungefär 35.44 kände jag att nu är jag TRÖTT. Jag kommer inte orka det här, efter 12 km löpt var katastrofen ett faktum. Resten av loppet blev en lååång och mycket slitsam plåga. Jag vet inte om jag någonsin blivit utsatt för ett lidande av detta slag. Fruktansvärt.

loppet

En mycket plågsam resa mot mål.

ma%cc%8al

Minns än idag hur jag kände mig här.

ma%cc%8al-2

Bästa supportrarna på plats, mina älskade syskon!

Jag var såklart väldigt besviken efteråt, jag tänkte på den uppladdningen jag hade gjort och att den inte gick hela vägen. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som gick fel, även om vi har våra aningar. Hur som helst är jag väldigt stolt över mig själv att jag faktiskt presterat så bra att jag faktiskt tog mig till ett EM. Det hade jag aldrig trott för några år sedan. Jag har alltid haft stora drömmar och höga mål, nu har jag bevisat för mig själv att ”trägen vinner”. Jag har aldrig gett upp, jag har kämpat i så mycket motgångar (med väldigt FÅ framgångar), gråtit efter merparten av dom tävlingar jag sprungit eftersom jag varit så besviken att JAG inte räcker till. För jag har alltid velat så mycket, fortsatt träna dag efter dag för att jag vill det här så mycket. Jag kan bli alldeles tårögd när jag tänker på det jag och Patrik faktiskt har gått igenom, att han alltid kämpat på med mig även fast det har gått dåligt, och jag har varit ledsen och besviken. Nu har vi kommit till en helt ny nivå. Senaste året tränade jag med sikte på att ta mig till ett EM. Helt galet fantastiskt! 🙂 Man ska aldrig aldrig aldrig ge upp!

em

EM-resan bjöd även på mer än bara tävling!

Eftersom EM gick i början på juli så var halva säsongen kvar när loppet väl var avverkat. Jag tog det lite lugnare några veckor och tränade på och njöt av den svenska sommaren. Mitt nästa lopp blev ironiskt nog 1500m på Karlstad GP (från halvmaraton till 1500m?!) och där blev det faktiskt ett nytt pers med 4.35! Med lite mer snabbhetsträning skulle jag nog kunna springa under 4.30 men man kan ju inte vara bra på allt 😉 Jag sprang sedan ett 3000 meters lopp i Huddinge som var OK. Tiden blev 9.38 så det fick vara godkänt. Veckan efter hade jag dock ett lite viktigare lopp, nämligen ett 5000 meters lopp på stadion där vi hade blivit utlovade perfekt draghjälp. Jag tog tillfället i akt och mitt nya pers skrevs till 16.23 (pers med 20 sekunder). Nöjd och glad var det dags att börja blicka fram emot SM i Sollentuna kommande helg.

Inför SM fanns bara ett alternativ, jag skulle ta min första SM-medalj! Vi hade bestämt att jag endast skulle fokusera på 10 000 m och skippa 5000 m då SM bara låg 1 vecka före Finnkampen. Långa lopp sliter på kroppen och jag kände att mitt pers-lopp på 5000 m veckan innan hade tagit lite väl mycket på krafterna vilket det ”bara” blev ett brons för mig på 10 000 m på SM. Jag är inte besviken över bronset, jag tog min första SM-medalj. Jag gjorde allt jag kunde den dagen. Jag siktade på guldet MEN jag kan inte vara besviken. Jag har tiden framför mig!

img_5530

Guld och bronsmedaljörerna!

Efter SM var det så dags för sista tävlingen för säsongen och även en av höjdpunkterna, FINNKAMPEN! Jag debuterade i Finnkampen förra året och det var bland det roligaste jag varit med om så jag blev så glad att jag blev uttagen i år igen. Den här gången blev det något överraskande 5000 m för mig. Jag var lite förvånad själv att det blev just den distansen men jag tyckte det var kul. Nu har jag sprungit både 10 000 och 5000 på Finnkampen.

finnkampen-2016-1

Finnkampstrio på 5000 m. (Foto: DN)

I skrivande stund har jag haft två veckors säsongsvila varav 1 veckas förkylning. Under min viloperiod har jag verkligen kunnat sätta mig ner och tänka tillbaka på hela det här FANTASTISKA året. 2016 har givit mig så mycket mer än vad jag någonsin kunnat drömma om. Pers på 1500,5000,10 000 och halvmarathon. Individuell SM-medalj, EM och Finnkamp. Jag tänker tillbaka på all träning jag har gjort, för det senaste året har jag tränat grymt hårt. Jag tänker på hur sur jag varit inombords när Patrik tvingat mig att springa en extra 2000-metersintervall i snöstorm när alla andra varit klara för dagen. Med facit i hand är jag så grymt stolt över mig själv, jag har inte fått någonting gratis. Jag har tränat mig till allt!

Nu har jag precis börjat komma i gång med träningen igen och flera stora mål ligger framför mig. Men dom tar vi i nästa inlägg 🙂 Jag kommer nu att bli mer aktiv här på bloggen och jag skulle bli så glad om ni hänger på min resa mot snabbare tider och stora tävlingar! Nu kör vi mot 2017!

Kommentera